Knut Lindelöf om "Vitare kan tvätten inte bli"

 

Fibbaren och bloggaren Knut Lindelöf recenserar på sin blogg Stefan Lindgrens bok "Vitare kan tvätten inte bli".

Lindelöf drar en djärv parallell mellan händelserna 17 september 1939 och händelserna på Krim i mars april 2014. Och han påminner om vad bl.a. Henry Kissinger sagt om Stalin-Ribbentroppakten.

MICHAEL WINIARSKI SKRIVER i DN den 21 september med anledning av den just avslutade rysk/belarusiska militärövningen Zapad 2021 bland annat om förspelet till andra världskriget. Jag citerar:

Röda armén utförde ingen ”befrielse” utan ett angreppskrig mot Polen. Några veckor tidigare hade diktatorn Josef Stalin i en vänskapspakt med sin nazityske kollega Adolf Hitler – den så kallade Molotov-Ribbentrop-pakten – gjort upp om att de skulle dela upp Polen mellan sig.

Hitler anföll Polen den 1 september 1939, och drygt två veckor senare, den 17 september, angrep Stalins krigsmakt österifrån. Polens östra rikshalva, det som i dag utgör de västra delarna av Belarus och Ukraina, inkorporerades i Sovjet­unionen, medan den andra halvan intogs av Tyskland.”

Det är en mycket tidstypisk beskrivning, grovt förenklad, grundfalsk och därmed förledande propagandistisk. Det är dock så man ska beskriva upptakten till andra världskriget – om man följer His Masters Voice, det vill säga EU. EU-parlamentet slog nämligen i resolution 2019/2819 (RSP) den 19 september 2019 fast ”den nya sanningen” om andra världskriget.

Alltså; de två diktaturerna Sovjet och Nazityskland gjorde 1939 i Molotov Ribbentrop-pakten – med ett hemligt tilläggsprotokoll – upp om hur nordöstra Europa skulle delas upp dem emellan. De angrep sedan Polen praktiskt taget samtidigt och blev därmed lika mycket ansvariga för andra världskrigets utbrott. Frankrike, Storbritannien och andra europeiska stater har i denna förenklade bild inga roller annat än som stackars våldshotade demokratier.

”Appeasmentmötet” i München 1938 (Foto: Wikipedia)

Men hur gick det då till egentligen?
Det intensiva förspelet till kriget i Europa med spanska inbördeskriget, Japans expansion i Fjärran östern, Nazitysklands annektering av Österrike (”Anschluss” 13 mars 1938), Münchenöverenskommelsen (september 1938) – där Storbritannien offrade Tjeckoslovakien för att slippa krig med Nazityskland, Frankrikes och Storbritanniens ”Appeasment Policy” (eftergiftspolitik) mot Hitlertyskland, som stått i alla läroböcker fram tills idag, allt detta förs in i skuggorna.

Det mindre kända och mycket intensiva diplomatiska spelet i Europa efter Versaillesfreden 1918, alla tidigare pakter och då ännu gällande allianser förbises också. Stalins försök att skapa en allians med kolonialmakterna Frankrike och Storbritannien emot Hitlertyskland, som förhalades av de båda kolonialmakterna, finns inte heller med.

Ett annat intressant faktum, som nogsamt hålls dolt, är Nazitysklands djupa beundran för Storbritannien som kolonialmakt. Man sökte samförstånd genom att lova dem att få ha sina kolonier i fred, om man gavs fritt spelrum österut. Det kom aldrig till något avtal, men saken diskuterades.

Att få Nazityskland att gå i krig mot Sovjetkommunismen, och sedan inträda i kriget – efter att diktaturerna försökt ta knäcken på varandra – och slå två flugor i en smäll så att säga – var en stark drivkraft i ”Appeasmentpolitiken”. Bolsjevismen var ju en gemensam fiende för Europas alla stormakter inklusive Nazityskland, ja för den konservativa borgerligheten i hela Europa, även i Sverige alltså. Alla visste att Hitlers stora plan var att expandera österut och fördriva slaverna bortom Ural. Det hade han klart och tydligt redogjort för redan 1925 i Main Kampf. Den planen hade den europeiska konservativa borgerligheten inga planer på att sätta sig emot.

Frankrike och Storbritannien förklarade Nazityskland krig direkt efter inmarschen i Polen. Men något militärt stöd till Polen gavs inte. Istället inleddes det så kallade ”låtsaskriget” som pågick fram till april/maj 1940 då Danmark, Norge och Frankrike angreps. I juni 1941, inleddes så operation Barbarossa mot Sovjet, som till sist knäckte Nazityskland. Hitlers fruktade blixtkrig fungerade inte mot det sega jättelandet i öster.

Beställ boken här!

Vitare kan tvätten inte bli
Om allt detta kan man nu i alla fall läsa i en helt ny bok Vitare kan tvätten inte bli av Stefan Lindgren (Gerundium 2021). Boken kan ses som ett svar på EU:s historierevisionistiska politik, den som tagit sig uttryck i ovan nämnda resolution.

Stefan Lindgren har visserligen en del politiska rottrådar i bolsjevismen via den svenska maoistiska vänstern på 70-talet, men med sina djupa kunskaper i ryska förhållanden, det ryska språket, rysk litteratur, historia och politik är det få i Sverige som kan mäta sig med hans detaljkunskaper och överblick. Boken är ett klosterarbete som i detalj redogör för upptakten till andra världskriget.

Bland annat berättas att de territorier där Röda armén ryckte in i den 17 september – öster om den så kallade Curzonlinjen – var sådana som erkänts som tillhörande Ryssland i Versaillesfreden 1918. I dessa områden var majoritetsbefolkningen vitrysk respektive ukrainsk. Dessa områden kom genom detta att tillföras respektive sovjetrepublik.

Kanske kan man här dra en parallell med Krim idag. I båda fallen rör det sig om territorier som Moskva tidigare förlorat kontrollen över, men som man kunde återinlemma i ett krisläge då alla alternativ skulle varit värre. I Polenfallet 1939 var det så att den polska staten redan hade brutit samman då Röda armén gick in. Alternativet för den vitryska/ukrainska befolkningen (öster om Curzonlinjen) hade då inte varit polskt styre, utan nazityskt. Man valde det minst onda skulle man kunna säga.

Men det allra viktigaste med inmarschen i Polen för Sovjets del var ändå säkerhetsintresset, nämligen att flytta fram sina positioner inför den tyska invasion, som man visste närmade sig. Den sovjetiska frammarschen till Curzonlinjen möttes för övrigt av full förståelse av bland annat Winston Churchill.

En senare, minst lika kommunistskeptisk statsman, Henry Kissinger, bekräftar i sin tjocka bok Diplomacy mycket av allt detta. På sidorna 350–368 ges en detaljerad och realistisk beskrivning av den tysk-sovjetiska pakten 1939. Han beskriver ingående det diplomatiska rävspelet och bekräftar att nonaggressionspakten från Sovjets sida var en pragmatisk försvarsåtgärd, inte alls ett sätt att erövra Baltikum och delar av Polen, Vitryssland och Ukraina. Han beskriver det som att Sovjets mål efter alla misslyckade förhandlingstrevare till Frankrike och Storbritannien i elfte timmen tvingades sluta pakten för att fjärma den kommande krigsfronten så mycket som möjligt från Leningrad. Det gällde för övrigt även agerandet mot Finland (”vinterkriget”). Dessa två erfarna statsmän insåg realiteterna som rådde vid tillfället. Bra att de skrivit ner det.

En röstförklaring i EU-parlamentet
Resolutionen 2019/2819 (RSP) antogs i EU-parlamentet med 535 röster för, 66 emot och 52 nedlagda. Tre ledamöter från vitt skilda läger som röstade emot avgav röstförklaringar. Jag citerar en av dem, Tatiana Zjdanokas, från ”Ryska förbundet” i Lettland:

Herr talman!
Jag röstade emot resolutionen som helhet trots att jag var för vissa punkter. Jag är emot hela tillvägagångssättet att jämställa nazisterna med kommunistregimer. Det finns bara en djävul och den absoluta djävulen är nazistisk ideologi.

Jag är emot det primitiva synsättet på andra världskrigets historia som demonstreras med denna resolution.

Var är München? Glömt. Var är de bilaterala fördragen som slöts långt före den 23 augusti 1939? Min familj drabbades av nazisterna och den drabbades också av deportationer.

Jag upprepar: det finns bara en djävul och det är naziideologin.

EU:s inklampande i glasbutiken med resolutionen 2019/2819 kommer att öka spänningarna i vår del av världen. Att Michael Winiarski, DN och andra medier okritiskt förmedlar resolutionens vrångbild vidare är väntat men oroande. Ett litet uns av respekt för Röda arméns och det ryska folkets enorma offer och lidande i kampen mot Nazityskland samt en liten smula källkritik borde man ändå kunna vänta sig även av svenska medier och journalister.

... är läst 1186 gånger!

 

Följ debatten om boken på lindelof.nu!